Karjalohjan kivikirkko kuvattuna sisältä
Predikan vid den nordiska fängelseprästkonferensen I Karislojo 15.11.2019

Jes. 33:20-22

Se, här är Sion, våra högtiders stad!
Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,
ett tält som aldrig skall rivas,
vars pluggar aldrig rycks upp,
vars linor inte slits av.
Nej, där är Herren vår väldige Gud.
Där flyter strömmar, breda floder,
men inga roddarfartyg går där fram,
inga ståtliga krigsskepp.
Herren är vår härskare,
Herren vår hövding,
Herren vår konung,
han är den som räddar oss.

Alltid närvarande, när det behövs

Senaste vecka deltog jag i en rätt speciell panel. Key Ensemble, som är en toppkör från Åbo, hade ordnat ett nytt konsertformat med fyra nyskapande evenemang, som samtidigt är konserter och paneldiskussioner. Varje tema är relevant. En kväll var det klimatförändring och nästa, i en mottagningscentral, asylsökning. Körens dirigent tog upp sångernas samband med diskussionstemata och ledde också panelen.

Senaste vecka diskuterade vi – deltagarna i panelen, publiken och koristerna – polarisation och marginalisering. Diskussionen rörde sig i synnerhet om unga män och pojkar. En professor i psykiatri, som satt bredvid mig förde diskussionen åt det hållet och den tredje paneldeltagarens arbete berörde just den här gruppen. Han samarbetar med en skola i en förort och jobbar med Icehearts. Icehearts är ett förebyggande barnskyddsarbete med hjälp av lagidrott, det vill säga ishockey, i skolan och på fritiden. Icehearts ger ett löfte, som är viktigare än alla andra tillsammans: “Vi är den trygga vuxenkontakten under alla de 12 år, som färden tillsammans räcker. Alltid och överallt där det behövs stöd.”

Jag behöver inte berätta för er här i Karislojo kyrka i dag vad som är väsentligt i det här. En trygg vuxen finns alltid tillgänglig. Löftet om ständig närvaro, kontinuerligt, fortsättningsvis, år ut och år in. Oberoende av alla dumheter, efter alla misslyckanden, ihärdigt och utan att släppa taget.

I vår kyrka firades senaste söndag som reformationens minnesdag. Var inte reformationens centrala insikt just denna? Gud är närvarande hela vägen. “Alltid och överallt där det behövs stöd.” Och närvaron är inte beroende av hurdan människan är. Människan duger till växelverkan/interaktion sådan hon är. Hennes värde i Guds ögon är inte beroende av hur duktig hon är. Och när människans värde i Guds ögon inte är avhängigt av hur duktig hon är, då ska också vi ge lika människovärde till alla. Varje försök till liv bör respekteras i sig.

Var en trygg boplats för den andre

Det avsnitt ur Jesajaboken, som jag nyss läste, har av någon orsak valts som text för reformationsdagen. Jag är inte helt säker på varför, men i dag fäster jag uppmärksamheten vid orden “en trygg boplats”. Kanske har man tänkt på något som i Luthers psalm “Vår Gud är oss en väldig borg”, men jag tänker på vissa förorter. I en del förorter är det brist på trygghet utomhus, men i många särskilt inomhus, i hemmen. Brist på kärlek över generationsgränserna och nedärvd oförmåga att stöda utvecklingen hos barn och unga gör att man söker stöd, trygghet och mening var som helst och också där man inte borde.

För Jesaja betyder en trygg boplats det nya eller “reformerade” Jerusalem, där “Herren är vår härskare”. Visst vore det fint, om en trygg boplats för en pojke, flicka eller överhuvudtaget ung människa, som söker sin plats i världen, skulle vara en sådan stad eller ett sådant samhälle. Ett ställe, där allt fungerar och som leds av gudomligt kloka och godhjärtade människor. Det ska vi visst sträva efter och främja – en livsmiljö, där man kan klara sig, ha det bra, som inte utgör ett hot utan bär upp. Det är kanske nog en eskatologisk syn, som inte som sådan kommer att förverkligas i vår värld. Och även om det är en hoppets horisont, som vi inte får avstå ifrån, så distanseras horisonten hela tiden när vi närmar oss den. Vi kan inte uppnå den.

Alltså är en trygg boplats för en pojke, flicka eller överhuvudtaget ung människa, som söker sin plats i världen framför allt en annan människa. En trygg boplats för var och en, som inte verkar lyckas i sina försök att leva eller som redan har spårat ur, är en annan människa. Hur mycket vi än talar om “sola fide”, “tron allena”, när vi minns reformationen, så är det skäl att komma ihåg, vad Luther sade direkt efter detta: “Alla gärningar förutom tron skall riktas mot medmänniskan. Ty Gud kräver inga gärningar gentemot sig själv, utan endast tro genom Kristus.” “Efter detta tänk på intet annat än att du gör mot din medmänniska så som Kristus har gjort mot dig. Låt allt ditt arbete och hela ditt liv vara riktat mot medmänniskan. Sök upp fattiga, sjuka och alla slags ömkliga; hjälp dem; sätt där ditt liv i övning. Låt sådana njuta av dig så som de behöver dig, så mycket du förmår med din kropp, din egendom och ära.”

Frihet från fördärvsmakternas fängelse

Våra nordiska välfärdssamhällen har byggts på det gemensamma ansvar som stiger ur denna lutherska kristendom. Vi anser att det inte är rätt att lämna någon vind för våg, ensam och utan stöd. Det är inte rätt ens, när någon har gjort illa mot någon annan, några andra eller hela samfundet, hela samhället. Alltså inte ens när någons överträdelser är så grova brott att följderna blir frihetsberövande och fängelse.

Ett frihetsstraff är ett alldeles konkret straff och fängelset en konkret plats. Fängelset är också en sinnebild eller metafor, som man har hänvisat till när man vill förklara vad den försoning betyder, som är kristendomens (och varför inte också dess reformations) kärna. Biskopen i Strängnäs Gustaf Aulén (1879–1977) publicerade 1930 sin bok Den kristna försoningstanken, som också senare fått mycket uppmärksamhet. Aulén delar upp försoningstanken i tre grupper, den klassiska, den västerländska och den psykologiska. Jag tar här inte upp de två senare, vars typiska företrädare är Anselm av Canterbury och Pierre Abélard. Den klassiska däremot, som Luther också verkar ha i åtanke, är intressant.

Den klassiska försoningsläran hör, som redan namnet visar, till den kristna kyrkans tidigaste tradition. Den personliga skulden får inte mycket uppmärksamhet, inte heller är man liksom anklagad inför domstol. Människan är däremot i fängelse. Hon har fängslats av fördärvsmakterna, som är synden, döden och djävulen. Försoningen innebär, att den Kristus, som dött på korset, som farit ner i dödsriket, ja till och med helvetet och uppstått igen, har övervunnit dessa fördärvsmakter. Det betyder, att Kristus befriar de fångna och hämtar dem bort ur det ondas makt: i de ortodoxa kyrkornas valvmålningar trampar Kristus ned dödsrikets portar och hjälper Adam och Eva, alltså alla människor, hela människosläktet på fötter igen, till nytt liv.

Vår hjälte, Herrens smorda, slår helvetets trupper

Det är det här det är frågan om. Att komma på fötter. Att livet börjar på nytt. Att komma undan det ondas makt. Att fördärvsmakterna inte får sista ordet: oberoende av om det är synden, döden och djävulen eller otrygghet, utsiktslöshet, meningslöshet, rädsla eller ångest – eller egna skeva och dåliga försök att övervinna dem.

Det är ingen lätt uppgift – det vet ju ni, jag vet bara det jag har hört berättas. Jag hänvisade i början av predikan till icehearts-verksamheten: det syns ju också där. För några av dem som är med där är nästa stödperson fängelseprästen, vissa orkar inte ens dit i sitt liv. Men för många släpper fördärvsmakternas strupgrepp så pass, att de kan andas fritt och orkar leva.

Jag återvänder ännu en gång till Luther – eftersom vi ju firade reformationens minnesdag. I psalmen Vår Gud är oss en väldig borg sjunger vi också att “vår egen kraft är här för svag, vi vore snart nedgjorda”. Vi behöver nog något mera överlägset, och i den klara klassiska försoningstankens anda fortsätter psalmen: “Men för oss går till strid och slag vår hjälte, Herrens smorda. Du frågar vem han är, han namnet Kristus bär. Vår Herre Sebaot, vem kan stå honom mot? Han fältet skall behålla.”

Eller, som redan Jesaja sade: “Herren vår konung, han är den som räddar oss.”